josefiiinj

Just nu far det runt en väldigt massa tankar i mitt huvud. Jag har jättemycket att tänka på, men samtidigt känner jag mig så tom på något vis. Har ingen aning om hur det där går ihop sig.
Jag har även kommit in i en såndär jobbig period där jag bara vill krypa ner under täcket och gömma mig för alla. Vill inte visa mig bland folk för att det känns som om alla ser ner på en. Jag behöver mycket bekräftelse, få veta att någon finns där. Jag öppnar mig inte för vem som helst.
Ibland känns de som om vissa tar mig för givet, det är jobbigt.

Jag bygger upp en fasad. Blir arg fast jag egentligen inte har någon anledning. Bara för att skydda mig själv från andra känslor som kommer upp till ytan och som jag helst skulle vilja stoppa i en lliten ask och kasta iväg.
Allt sitter i huvudet. Bara jag kan få bort skiten. Men det är inte alltid så lätt som vissa tror. Ingen klarar sig ensam, jag klarar mej inte ensam. Alla behöver ha någon att kunna luta sig mot när det blåser. Jag behöver er.


Tvungen att skriva av mig. Översvämming i hjärnan snart!
De sista dagarna har jag varit dålig på att uppdatera men jag har helt enkelt inte orkat. Att inte kunna sova på nätterna har den effekten. Får se hur det blir framöver.

Nu ska jag göra något kul, ni kan ju skicka ett sms.

puss

Vädret är fortfarande väldigt tråkigt. Så nu tänker jag sätta mig med min bok och vänta på att träningen ska börja. Har inte spelat fotboll på en vecka så de är dags nu haha.

---

"Att hålla kärlek instängd är ungefär som att försöka hålla tillbaka vrede.
Det gnager sönder en inuti tills man bara vill skrika och sparka på något"

Det är fan i mej inte konstigt att jag mår som jag gör och inte törs släppa in någon i mitt liv. Jag vill inte lite på folk sen den där hemska tiden. Och antagligen så är det anledningen till att jag tar åt mig av minsta lilla, är rädd att bli ensam och till att jag är så feg. Jag har ALDRIG mått så dåligt och jag kan fortfarande känna av det trots att det var för flera år sen. Förstår inte hur det kunde bli som det blev. Det har förstört stora delar av mitt liv som jag aldrig kommer kunna laga igen. Det är sjukt när jag tänker tillbaka på det. Läste precis en msnkonversation mellan mej och tre till. Alla var emot mig och tryckte ner mej bara för att jag vill umgås med S. Dom skrev verkligen elaka saker, jag vet inte hur jag ska förklara, måste nästan läsa det för att inse. Jag började så gott som gråta när jag läste det nu. Och jag minns att jag var jättelessen när dom skrev. Det var under den perioden då jag var hemma ovanligt mycket för jag mådde så jävla kasst. Vet inte hur många gånger mamma fick köra hem mej och alla andra i klassen sa att jag bara skolkade hela tiden. Om dom bara visste..
Inte nog med det så var det i samband med att min mormor dog. Så jävla lågt av dem, som att sparka på någon som redan ligger ner. Grät mej till sömns varje natt. Orkade inte göra nått. Allt som hände sitter väldigt djupt i mej och jag vet inte hur jag ska få bort det. Blir så JÄVLA förbannad. Önskar att dom fick känna samma sak som jag fick. Tack och lov så är jag pratar jag inte med nån av dem nu. Tur att du bytte klass. Jag ser dem ibland men jag bryr mej inte om att se på dem, usch, jag blir äcklad!
Det är bara få av mina vänner som känner till det här och de kompisarna som hjälpte mej upp ur skiten finns inte längre vid min sida. Nu har jag nya vänner och mår bättre. Men jag kommer alltid minnas.

Jag insåg nyss att jag har inget att se fram imot! För att orka med att gå upp på morgonen brukar jag fokusera på något kul som kommer hända inom en snar framtiden och tänka "Om jag klarar denna dag är jag lite närmre". Jag vet att det låter som om jag är värsta deprimerad eller så men det är jag verkligen inte! Jag har bara väldigt svårt att se saker från den ljusa sidan och att vara positiv är jag ännu sämre på. Därför fungerar det här väldigt bra för mig. Men nu när jag inte har något att se fram imot, hur ska det då gå? Visst finns det saker längre fram som jag ser fram imot, typ studenten men det är ju superlångt kvar! Jag menar mindre saker som resor, träffa speciella människor och annat kul som kan tänkas hända. Det är nog därför det är viktigt för mig att planera saker ordentligt, så jag vet att det finns något att se fram imot. aja.
Imorgon är det ju iaf fest hos Susanna, det ska bli riktigt kul faktiskt! Dock så hade jag mer än gärna åkt på fotbollen i Överum först. Men som vanligt så kommer jag inte någonstans. Ingen skjuts. Nån med körkort som ställer upp? (a) Önskar jag kunde fråga dej.

Ne nu ska jag rycka upp mej och läsa lite. Måste börja på en ny bok nu när jag läst ut den förra.

Och varje gång du möter min blick
blir min värld en aning större
Varje gång du möter min blick
hör jag ditt hjärta ge mig blod











♥

Som sagt var, jag väljer att inte titta på dig, du är bara för skrattretande :) Tönt!

SPANIEN!!!!!!!!!!!!!

Btw, jag drar till Malmö och Danmark på söndag. Jag längtar! Pallar inte med detta äckliga ställe längre :)
Tack Erika, du vet för vad♥
Ni som inte vill vara med mej eller inte accepterar mej kan dra åt helvete. Jag är så jävla trött på skiten! Om jag så ska bli helt utan vänner. Hellre få äkta än många falska.


peace out

Nu är jag lessen, besviken och arg. Jag vet inte riktigt vem jag är. Och jag vet verkligen inte vem som är mina vänner. Jag vet inte vem jag kan lita på och tydligen litar ingen på mig. kul.

Idag skulle jag ha gått på bio men jag fick fetingdissen eller nått? roligt.

jag är tydligen störd i huvudet också, kul att höra det från dig

nu ska jag sova bort en del av mitt liv, det är skönt, ni borde testa.

du säger att du älskar mig
hatar den där ovisheten, orkar inte kämpa mer

kan du se, det jag ser?
kan du se, att jag har mycket mer, än vad jag ger
kan du se, hur jag ber om hopp
mina sömnlösa nätter, dom blir bara fler och fler

allting har ett slut, men jag vill inte att vi ska sluta här

Igår hade jag världens finaste tjejkväll med Frida, Madde, Jennifer och Johanna :) Vi var i Ankarsrum hos Jennifer och vi grillade och snackade en massa skit. Underbart! Fick skjuts hem med Kim sen.

Idag har skoldagen varit seg. Det ligger fortfarande ett mörkt moln över Västerviks Gymnasium. Det är jobbigt att se alla så deprimerade. Men jag gör vad jag kan och försöker hålla de flesta sura miner borta.












I natt har jag haft en klump i magen igen.
Den bara växer hela tiden och jag kan
inte få den att försvinna.

Jag har fortfarande ingen lust att skriva en massa glada saker. Det är inte många i Västervik som är glada en dag som denna och det förstår jag. Helt sjukt är allt.

Jag är iaf hemma och vid sju ska jag på fotboll med Moa.