josefiiinj

Det är fan i mej inte konstigt att jag mår som jag gör och inte törs släppa in någon i mitt liv. Jag vill inte lite på folk sen den där hemska tiden. Och antagligen så är det anledningen till att jag tar åt mig av minsta lilla, är rädd att bli ensam och till att jag är så feg. Jag har ALDRIG mått så dåligt och jag kan fortfarande känna av det trots att det var för flera år sen. Förstår inte hur det kunde bli som det blev. Det har förstört stora delar av mitt liv som jag aldrig kommer kunna laga igen. Det är sjukt när jag tänker tillbaka på det. Läste precis en msnkonversation mellan mej och tre till. Alla var emot mig och tryckte ner mej bara för att jag vill umgås med S. Dom skrev verkligen elaka saker, jag vet inte hur jag ska förklara, måste nästan läsa det för att inse. Jag började så gott som gråta när jag läste det nu. Och jag minns att jag var jättelessen när dom skrev. Det var under den perioden då jag var hemma ovanligt mycket för jag mådde så jävla kasst. Vet inte hur många gånger mamma fick köra hem mej och alla andra i klassen sa att jag bara skolkade hela tiden. Om dom bara visste..
Inte nog med det så var det i samband med att min mormor dog. Så jävla lågt av dem, som att sparka på någon som redan ligger ner. Grät mej till sömns varje natt. Orkade inte göra nått. Allt som hände sitter väldigt djupt i mej och jag vet inte hur jag ska få bort det. Blir så JÄVLA förbannad. Önskar att dom fick känna samma sak som jag fick. Tack och lov så är jag pratar jag inte med nån av dem nu. Tur att du bytte klass. Jag ser dem ibland men jag bryr mej inte om att se på dem, usch, jag blir äcklad!
Det är bara få av mina vänner som känner till det här och de kompisarna som hjälpte mej upp ur skiten finns inte längre vid min sida. Nu har jag nya vänner och mår bättre. Men jag kommer alltid minnas.